Eller vecka 5+4 som sköterskan sa när jag ringde kliniken och meddelade imorse... Eller vecka 6 som min lillasyster säger...

Vad säger jag då..? Bara att jag känner mig helt tom. Jag fattar ingenting. Jag vågar inte tro, vågar inte hoppas. Efter alla dessa år av blod, svett och tårar. Efter alla år av panik och ångest och rädsla. Inte kan väl jag vara... gravid? Nä, det låter alldeles för konstigt och otroligt... alldeles för overkligt. Efter alla dessa behandlingar, efter 8 återföringar... Vilken kamp.

Sköterskan bokade in oss för ett ultraljud den 10 november.

Jag fattar inte.

Morgonens test, ruvardag 20 med blastocyst.