Igår 21.04 blev vår flicka en vecka gammal. Jag älskar henne så det gör ont, visste inte att det ens var möjligt att känna en känsla som denna... Ligger och tittar på hennes ljuvliga ansikte nästan hela tiden, kan inte få nog.

En vecka har gått sedan allt hände och jag är nog fortfarande lite chockad. Träffade en psykolog igår, det var nog bra.

Hade förresten ett CRP på 186 i tisdags så de oroar sig mycket för en infektion i livmodern, äter dock 2 olika antibiotika så idag var CRP 136. Vill bara bli frisk NU!!!

Undrar om någon skulle vilja hjälpa mig att byta kategori till Föräldrar nu? Kan i vanlig ordning inte logga in.

Tack för era gratulationer och massa pepp, kramar och lycka till till er alla som kämpar, mitt hjärta känner med er!

Tack för alla era lugnande och peppande kommentarer, de behövs verkligen just nu.

Min permission ihelgen blev kortvarig då jag i söndags blev inlagd på sjukhuset igen. Får bara röra mig mellan köket och mitt rum. Igår sattes en fragminspruta in för att minimera risken för blodpropp då jag ju bara ligger hela tiden. 

Ultraljudet idag visade att gumman följer sin viktkurva, +14%, har gott om fostervatten osv. och så länge hon mår bra och växer och mina värden är relativt stabila vill de ju naturligtvis ha kvar henne i magen. På lördag är det 37+0 så varje dag närmare det är guld värd enligt barnmorskorna. 

Mitt blodtryck pendlar mellan 160/80 och 170/100 och så länge det inte börjar ligga konstant på det högre trycket försöker doktorn undvika blodtrycksmedicin. I förrgår upptäcktes att jag utsöndrar fem gånger så mycket protein i urinen sen i torsdags förra veckan vilket doktorn tyckte var oroande, tack och lov har det legat stabilt några dagar. Mina blodprover blir inte sämre än så länge, men de tar nya varje morgon för att upptäcka minsta försämring.

Jag mår väldigt dåligt. Man känner sig så sjuk av detta tillstånd och det känns som jag börjar samla på mig mer vätska. Ska väga mig sen.

Min man är med mig här på sjukhuset och han är så fin. Servar med mat och fika, duschar mig och sover i sängen tätt intill min. Doktorn tycker det är viktigt att han är här eftersom tillståndet vid en havandeskapsförgiftning kan försämras snabbt. Hans chef ringer till honom och tjatar hela tiden och jag tycker så synd om honom. Hans första barn och det ska bli såhär.

Nej, nu har jag ansträngt mig nog för ett par timmar och måste vila. Uppdaterar er eftersom. Tack för ert stöd!

Kram/N

Får bo i min lägenhet i samma stad som stora sjukhuset men måste in direkt om jag känner mig sämre. Kontroller en gång om dagen. Ctg imorse och blodtryck, det låg på 160/100 efter 40 minuters vila. Får bara ligga i sängen och blir dålig så fort jag kliver upp. Nya kontroller imorgon, då nytt urinprov, blodprover, blodtryck och ctg. Nya beslut tas från dag till dag. Doktorn sa idag att om mina prover blir sämre eller om gumman blir påverkad plockar de ut henne med snitt direkt.

Är det någon av er som fått bebis i vecka 36+0 och dagarna/veckan där omkring?

Förstod att de sista 4 veckorna av graviditeten inte skulle få ett normalt förlopp, varför bespara en trött kropp och själ lite oro och ångest?

Hade inbokat besök hos barnmorskan på min vårdcentral igår som tyckte mitt blodtryck var något högt (155/85). Hon förklarade dock att detta inte spelar så stor roll så länge man inte har protein i urinen... Vilket jag såklart hade, värdet var +3. Hon kontaktade gynjouren på närmsta lasarett som gav mig tid på kvinnokliniken 11.00 idag för ultraljud/ctg/prover. Tyckte jag kände mig lite bättre imorse men urinprovet och blodtrycket sa annat (+5 i protein och 171/101 i blodtryck). Blev inlagd på förlossningen med sängläge, endast toabesök och måltider i köket. Blir så himla orolig för vår dotter men vet att jag inte får stressa upp mig pga blodtrycket. Inatt och imorgon ska allt mitt urin samlas upp för att se hur mycket protein jag "läcker". Blodtryck flera gånger per dygn och ctg två gånger per dag. Min man har sjukskrivit sig och stannar med mig här.

Jag är i vecka 35+5 idag så barnmorskorna försöker trösta mig med att det ju är tur att jag är så långt gången men jag känner mig så maktlös, rädd och förtvivlad. Mitt älskade barn!

Idag var det dags för det tillväxtultraljud vi gör en gång i månaden (om det är några nya läsare här så har vi fått göra ultraljud 1 gång/månad nu i slutet för min oro och ångest om att vår lilla pärla inte ska må bra). 

Från vecka 31 är det rutin att göra ctg före så nu fick jag testa det för första gången. Tyckte det var lite stressande innan barnmorskestudenten fick plattorna på rätt plats osv. Sedan var det dags för ultraljudet och idag väger gumman 3 kilo (!!!), vecka 34+4. Hon ligger +13% och följer sin kurva perfekt. Barnmorskan kunde se att hon nu fått hår, hoppas hon får sitt pappas tjocka hår! ;) Hon öppnade och stängde munnen och låg och räckte ut tungan med jämna mellanrum, ÄLSKADE UNGE!!!!!!